Klensmeden

Man skiljde på grovsmeder som tillverkade hästskor, redskap och spik, vapensmeder, harneskmakare som smidde rustningar och klensmeder som framställde konstsmide som lås, nycklar, beslag och galler. Från 1400-talet får klensmederna efterhand en privilegierad ställning i samhället. De hade stor teknisk skicklighet och var mästare i ornamenteringsteknik. Beställare var framför allt städernas borgare, kyrkan och den slottsbyggande adeln och kungahuset. 

Arbetsplats

Det finns en hel rad gamla träsnitt och kopparstick som återger låssmedernas eller klensmedernas verkstäder på 1500-1600-talen. Den här avbildade verkstadens enkla inredning är i stort sett identisk med den som fanns i de flesta av landets låssmedjor. Verkstaden bestod av ett rum på ca 20-30 kvadratmeter med relativt små fönster i två riktningar och med golv av stampad jord. Den fasta utrustningen utgjordes av en eller ett par arbetsbänkar i bordshöjd placerade framför fönstren tillsammans med sittbänkar eller pallar.

En ässja med skorsten var uppmurad i ena hörnet. Den fick sin luft från en bälg tillverkad av trä och skinn, placerad på ena eller andra sidan om skorstenen. Framför ässjan stod det stora tunga städet som var av tysk typ. Det var stadigt fastsatt i en kraftig ekstubbe som var nedgrävd i golvet. I närheten fanns också ett mindre städ med sparrhorn för mjuka rundbockningar. Ett litet bänkstäd förekom ibland för efterarbeten av låsdelar.

Ässjan värmdes med träkol, som tillsammans med tändved bevarades i en korg i närheten av städet. Där fanns även ett ämbar med vatten för kylning eller härdning av smidet.

Utöver belysningen från härden och fönstren användes under vintern osande oljelampor av lergods eller metall. Som brännmedel användes tran, talg eller rovolja och veken tillverkades av textilfibrer. För rengöring av golven brukades enkla skaftade riskvastar.

Klensmedens verkstad på 1500-1600-talen
Klensmedens verkstad på 1500-1600-talen, Ritning av förf.

 

 

Verktyg

Av verktygen var släggan den viktigaste och fördes med båda händer, vilket förutsatte en medhjälpare som höll i arbetsstycket. Hamrarna tog över arbetet efter släggan och för kapning av järn användes vanligen mejslar. Bland övriga verktyg användes bågfil, huggpipa eller håljärn för håltagning och filar och polerstål som användes vid skruvstycket eller filklove. Även filarna tillhörde klensmedens viktigare redskap. De kunde vara fyrkantiga, trekantiga eller spetsovala i genomskärning och användes vid bänkarbetet sedan arbetsstycket fått sin form vid städet. Som regel tillverkade smederna sina verktyg själva.

De filade och polerade järnföremålen ytbehandlades vanligen för att motverka rostbildning. De enklaste metoderna var anlöpning, svärtning och oljemålning. För mer påkostade lås kunde förtenning, förkoppring och förgyllning komma i fråga. Även dekor genom inkrustering (pålagt mönster av annat material), tauschering (hamra fast guld vid järnet), etsning eller gravering och skrodning (med puns inslagen dekor).