1500- och 1600-talens kassakistor och kassaskrin

Det skulle dröja ända till 1500-talet innan kassakistor och kassaskrin började smidas helt i järnplåt. De förstärktes med korsande band och beslag av järn. Tillverkare var skickliga smeder i verkstäder i södra Tyskland, Österrike och Frankrike. Deras plåtkistor var förebilder för 1800-talets masstillverkade kassakistor.


Sydtyska verkstäder för smide, Augsburg och Nürnberg

En mängd städer i Sydtyskland, Österrike och Schweiz var under 1500- och 1600-talen är väl kända för sitt hantverk. Bland dem speciellt Augsburg och Nürnberg, den senare hade under slutet av 1400-talet mer än 140 hantverk registrerade.

Smederna och deras verkstäder (lokaler) var organiserade i städernas skrå- eller gillen med monopol på tillverkning av föremål av järn. Hos mästarna utbildades lärpojkar och gesäller.

Verkstäderna var vanligen gamla familje- och släktföretag där yngre generationer utbildades av de äldre. De blev ytterst skickliga smeder samt likaledes skickliga medarbetare inom specialområden som plåtslagning, etsning, tauschering, stålgravyr, målning, rostskyddsbehandling etc. Vid ingången av renässansen hade de redan åstadkommit en tekniskt högt uppdriven hantverkstradition och en dominerande ställning i Europa. Verkstädernas ofantligt stora och välplanerade tillverkning kan utan vidare betraktas som tidig protoindustri.

Kassakista tillverkad på 1600-talet i Nürnberg, Tyskland. Låset är täckt med genombrutet, dekorerat skydd. Kistan har ett praktfullt men imiterat (falskt) nyckelhål på framsidan och beslag för två hänglås. Okänd fotograf

Klensmeder i arbete under 1500-talet. KopparstickVissa städers smidesproduktion var i första hand inriktad på rustningar av stål och järn samt utrustningar till hela arméers fotfolk, kavalleri, officerare och hästar. Smederna framställde alla typer av den tidens handeldvapen med tillbehör, lansar, svärd och värjor, hjälmar, bröstplåtar, harnesk och speciella utrustningar för tournamentspel. Det var genom tekniska färdigheter man vann den höga precision som krävdes i vapensmidet. Verkstäderna uppnådde den högsta kvalitén i Europa. I Kungl. Livrustkammaren i Stockholm finns en praktrustning inköpt från Augsburg 1540 till Gustav Vasa. Låspartiet till hans förgyllda hjullåsbössa var utförd i Nürnberg samma år.

Under början av 1500-talet infördes nya krav med ny teknik i smidesarbetet. Förutom det vanliga smidet med hammare eller slägga fullföljdes arbetet med bänkarbete med hjälp av skruvstycke och mödosamt filarbete. Med hjälp av en stor uppsättning filar skapades rena ytor och exakta vinklar, därefter följde putsning och polering med polérstål. Filarna var eldvapensmedernas och låssmedernas viktigaste verktyg och de tillverkades vanligen av smederna själva.

Efterfrågan och produktionen av lås och kistor var häpnadsväckande stor. Skrin och kistor efterfrågades långt utanför de tyska staternas gränser. Många av dem fann vägen till de nordliga länderna. Skrin och kistors utseende anpassades till användningsområdet. Från enklare kraftiga grundtyper som användes till kassakistor för soldatlöner, indrivning av skattemedel och tull till praktskrin och kistor för gåvoändamål. Av tyska soldatlönekistor fanns det två typer, sydtyska och schweiziska. De var fyrsidiga med tunga låsbara lock, hade förstärkta bottnar och försedda med kraftiga handtag. De schweiziska hade dessutom dubbla väggar.

Låsmästare lockades med erbjudande om smidesarbete i kejsare-, kunga- eller furstehov i det egna kungariket eller andra tyska kejsar- eller kungariken eller utomlands. I vårt land fanns vid den här tiden låssmeder från Tyskland som arbetade i kronans tjänst.

Lås med åtta låsreglar i tre riktningar inbyggt i locket på en 1600-tals kassakista av Sydtysk typ. Nyckelhål med nyckelkupa är alltid placerade i centrum. Nordiska museet, Stockholm

Smidesverkstäderna förde inte själva sina produkter till marknader. Handeln sköttes istället av handelsmän, förlagsmän, enligt förlagssystemet. Förlag kallades det kapital som krävdes för att driva ett yrke eller näring. Det var ett lån med produkterna som pant. Det innebar att förläggarna enligt ett kontrakt försåg verkstäderna med kontanter eller de råvaror de behövde samtidigt som de hade särskild förmånsrätt till de varor som framställdes. Förläggarna hämtade det råmaterial smederna behövde från de närbelägna bergsbrukens masugnar och stångjärnssmeder.

Kassakistor, vid den här tiden, tillverkades vanligen utan inredning. Utvändigt däremot var de oftast mycket påkostade, dekorerade med målning, ornament, ciseleringar, etsningar, förgyllningar och ibland pålödda mässingsdetaljer.

Kassakista, 1600-tal. Hanns Schell Collection, Graz. Foto förf


Det fanns dock inredda kistor med utdragbara lådor (kabinett). På dessa kistor var hela framsidan öppningsbar med två låsbara dörrar med inbyggda lås.

På kassakistor och kassaskrin varierade låsanordningarna kraftigt, det kunde vara ett eller flera hänglås och ett små fasta lås eller komplicerade lås med många reglar inbyggda som fyller hela lockets undersida. Vid det senare fallet var nyckelhålet alltid placerat i centrum på lockets ovansida och väl gömt genom något listigt uttänkt kamouflage eller extra funktion. Nyckeln var kraftig med stabilt ax som med en vridning låste alla reglar, det vill säga, skulle klara av att övervinna motståndet, friktionen, i alla fjädrar och rörliga delar. Under 1600-talet började man även täcka låskonstruktionen med ett målad eller dekorerat och genombrutet löstagbart skydd av polerad järnplåt.