Taburum
Vissa rum eller utrymmen kunde vara skyddade av tabu. Det kunde vara heliga rum (i helgedomar), palats (port), stad (port), skattkammare eller kassavalv, förråd med föda, trädgård, Palatsets port, kassavalv och privata rum bevakades av vakter. Helgedomens inre del, den heliga cellan, rummet med en kultfigur var också ett tabu-rum, som bara kung och offerpräst fick besöka.
Tabu innebar, att om ett rum eller ett begränsat utrymme bakom en dörr eller port var belagt med tabu fungerade detta tabu även som lås för den dörr eller port som ledde dit. Den fick inte öppnas av någon som inte var behörig.
Taburegler
Ett föremål, en person eller plats kunde förklaras tabu. Tabu ansågs ha en inneboende makt utöver det vanliga. Denna makt kallades mana och kunde endast appliceras av speciella präster. Att bryta tabu innebar att brottslingen tillintetgjordes eller utsattes för någon form av reningsceremoni för att avlägsna vanäran, även dödsstraff. Ofta var mana så stark att brottslingen genomgick straff, endast genom rädslan för dess inneboende makt och till och med skrämdes ihjäl. Tabu var således ett förbud som skyddades av övernaturliga krafter. Ett tabu var också ett starkt socialt förbud eller bann. Tabureglerna hade karaktären av förpliktelse och har funnits i alla kulturer. Vissa tabun förlorade sin skärpa med tiden.
Ordet tabu
Tabuföreställningar har funnits i alla kulturer men ordet tabu kom från tapu eller tabu som tillämpades på stillahavsöarna Tonga och Fiji och betydde ”inte tillåtet” eller ”förbjudet”. Tabu hänvisade till platser i djungeln där heliga andar bodde (vanligen markerade med något föremål, som ett stort snäckskal eller inskription på en sten). Dessa platser fick inte störas utom då en ceremoni tog plats där. Den tyske psykologen Wilhelm Wundt förklarade att tabun från början var objektivt framkallad skräck för en demonisk makt som man trodde låg gömd i ett tabu-objekt. Till exempel fanns det människor i Nubas i Östafrika, som trodde att de skulle dö, om de tog sig in i sin prästkungs hus.
Gudomligt tabu
Det kunde vara prästerna som använde sig av tabu, men även kungar och hövdingar samt i viss utsträckning även vanliga personer. Kungarna hade total makt och var sista domstolsinstans. En del av dem upphöjde sig själva till gudar eller halvgudar eller en guds kontaktperson och förmedlare av lagar. Den stränghet, varmed tabu iakttogs, berodde på den persons inflytande som åsatt det. Tabu kunde gälla hela rum eller delar av dem, för alltid eller för en tid. Gudabilder, tempel samt konungars, hövdingars och deras familjemedlemmars personer, namn och tillhörigheter var alltid tabu.
Tabu har ibland återgetts med "gud" eller "gudomlig", vilket är vilseledande då det inte behövde innebära någon relation till en viss gudom eller ens kunskap om en sådan. Det latinska ordet sacer, liksom det franska sacre, betyder både "helig" och "förbannad". Tabu angav helt enkelt du får inte! Heligheten ägde utifrån tabureglerna religiös karaktär av en ovillkorlig förpliktelse. Död drabbade den, som ohelgad ertappades i de heliga föremålens sammanhang.
Klassiska tabun
De klassiska grekiska myterna och sagorna avslöjar en del om de tabu som gällde och om den vidskepelse som rådde. De grekiska gudarna tar direkt del i människors liv, människors vän eller fiende, beskyddar och straffar. Som exempel hos Homeros i Odyssén (ca 700-talet f Kr) berättas att det var tabu att någonsin lämna Hades. Dödsrikets reglade portar vaktades evigt av den trogne flerhövdade hunden Cerberus.
Enligt myten om Orfeus och Eurydike visste Orfeus efter att ha lämnat dödsriket, att det var tabu att vända sig om för att titta på sin Eurydike.
Enligt myten var det den opposionelle titanen Prometheus stal elden från gudarna åt människan. Han bröt då mot överguden Zeus tabu. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock alltid växte ut igen.
Också i Bibeln finner man tabun. I första Moseboken, kapitel 2, vers 17 skildras syndafallet. För Adam och Eva i Edens lustgård var det tabu att äta frukter av kunskapens träd. ”Ni får inte äta den, straffet är er död.” Straffet trädde i kraft utanför Paradiset.