Material och smide
Som redan nämnts tillverkades de tidigaste fjädrarna, från romartid och framåt, av kallhamrat järn. Men utan järn inga fjädrar. I Europa började järn framställas i blästerugnar för ca 3000 år sedan av etrusker. Inledningsvis till vapen men senare även till mer praktiskt bruk som redskap i bl a jordbruket, i byggnader (gångjärn, fönstergaller, lås och nycklar, beslag etc).
Blästerugnar
Kunskapen om framställning av järn vandrade från etruskerna till romarna och greker. På 600-talet f Kr också efterhand norr ut och kom i bruk hos oss i Skandinavien 400-500 år senare.
En blästerugn byggdes direkt på marken och i den framställdes smidbart järn direkt med hjälp av en hand- eller trampbläster eller två. Den eldades med träkol och som malm användes det som fanns närmast tillhands, rödjord, myr- eller sjömalm. Blästerugnar var vanliga över hela landet och användes in på 1800-talet. I dem framställdes osmundjärn, som är en hopsmidd järntacka med vikten knappt tre hekto, de såldes styckvis eller fatvis. Osmundjärn smiddes vanligen till stångjärn. På 1500-talet, under vasarenässansen, fanns tre typer av järn tillgängliga för skrå- slottssmeder och bondsmeder, nämligen ämnesjärn, osmund-, tack- och stångjärn.
Masugnsstål
Från 1200-talet började man i vårt land bryta järnmalm och använda sig av masugnar för framställningen av järn. De var inrymda i byggnader, hyttor. En masugn var konstruerad för smältning, "blåsning", av järnmalm. Ugnen bestod av en murad, upptill öppen pipa, kringbyggd av timmerväggar i fyrkant. Utrymmet mellan pipan och väggarna var fyllt med lera och sten. Nedtill fanns öppningar för utslag (tömning) av slagg och malm samt för inblåsning av luft med hjälp av vattendrivna bälgar. Inför blåsningen fylldes pipans botten med träkol och därefter en blandning av krossad och rostad malm samt träkol. Även krossad kalksten (limsten) ingick för att göra slaggen mer lättrunnen. Efter tändningen tillfördes luft via bälgarna, vilket ökade värmen och påskyndade förbränningen. Syret i malmen reducerades genom föreningen med kol och gaserna sökte sig ut genom pipans topp. Genom att järnet tog upp kol (ca 4 %) sjönk dess smältpunkt. I botten på pipan samlades det smälta järnet med den mera lättflytande slaggen ovanpå. Järnet och slagget tappades växelvis ur. Pipan påfylldes upptill kontinuerligt med malm, träkol och kalksten under hela den perioden "blåsningen" pågick. Det viktiga stångjärnet kunde smidas från färskat masugnsjärn.
Ännu under 1500-talets vasarenässans användes enbart järn till fjädrarna, men det var ett väl utvalt järn som hamrades hårt. Smederna var tränade och skickliga i att på järnets utseende bedöma dess egenskaper. De kände också till metoder att förändra järnets kolhalt om det behövdes.
I början av 1600-talet hade vårt lands smeder lärt sig att tillverka fjädrar av järn som kunde härdas till stål. De hittills använda bladfjädrarna, enkla eller V-formade dubbla ersattes av upprullade spiralfjädrar. Stål benämndes allt järn, som var legerat med kol och kunde härdas. Kolet verkar som ett bindande material i processen. För härdning av fjäderstål värmdes järnet i härden till ljusblått, ca 315-320 grader varefter det doppades i kallt vatten eller olja.
Kvalitén reglerades av en förordning från 1637 utfärdad av drottning Kristinas regering för hammarsmederna att noga efterfölja. Stångjärnet skulle vara ”gott” och försett med tillverkningsstämpel. Den som smider ”elakt” järn och använder någon annans märke skulle straffas som tjuv.